Japp, då står det klart. Jobbet gick till en annan sökande som hade bredare erfarenhet och fler språkkunskaper. Bara bita ihop och komma igen!
Kan i alla fall klappa mig själv på axeln och vara en gnutta stolt över att jag faktiskt kom så långt som jag gjorde, det var trots allt runt 500 sökande.
Så nu får Lovisa dras med mig ett par månader till. Och det är ju egentligen inte fy skam att vara hemma med det bästa man har!
Tack Susanne, för "tröstfikan" idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar