Mammahjärtat gråter (pappahjärtat också för den delen)

Lovisa har varit ledig från dagis i dryga sex veckor nu i sommar och var inte direkt exalterad över att vara tillbaka. Hon var ledsen de två första dagarna när Niclas lämnade på morgonen och blev överlycklig när jag kom och hämtade på eftermiddagarna. Förra veckan på onsdagen var det studiedag och då hade dagisbaseluskerna redan gått till angrepp så vi var hemma torsdag-fredag. Alltså var det dags att gå till dagis idag igen.

Givetvis var det ingen fröken som Lovisa kände idag när Niclas skulle lämna så det blev ju ramaskri och Lovisa vara så ledsen. Niclas dröjde sig kvar en stund i kapprummet för att lyssna om hon lugnade ner sig, men det gjorde hon inte. I de fall Lovisa varit ledsen har det gått över på typ tre sekunder, men inte idag.

I eftermiddags ringer de från dagis och säger att jag borde komma och hämta Lovisa för hon skriker i högan sky och är inte sig själv. Framför mig ser jag en febersjuk Lovisa som är hängig och snuvig. Så jag avslutar i all hast och skyndar till dagis. När jag kommer in möts jag av Lovisa som är pigg som en lärka och hur glad som helst och inte en tillstymmelse till att vara hängig.

Dagisfröken säger att hon skäms men säger att hon verkligen trodde att Lovisa hade ont nånstans eftersom inte hon eller någon annan av fröknarna hört Lovisa gråta på det viset förut.

Nu ikväll har vi pratat om dagis och förklarat att vi ska gå dit imorgon. Lovisa blir verkligen ledsen så fort man nämner ordet, "Inte dagis, hemma med mamma och pappa".

Vad i hela friden ska man göra? Jag som trodde att vår lilla tjej verkligen tyckte om dagis eftesom hela vårterminen gått som en dans.

Imorgon ska vi testa att jag lämnar, eftersom Lovisa är rätt pappig fortfarande.

Fy, detta känns inte bra!