Lucka 12

Mina tankar om att vara mamma

Det här med föräldraskap och barnuppfostran är alltid en het potatis. Folk älskar att ha åsikter om hur andra gör med sina barn. Särskilt om man inte har barn själv (Jag var likadan själv pre-Lovisa, dvs hade en massa åsikter om hur jag själv skulle göra eller agera när jag själv blev mamma)

Jag ser mig själv som en gansa lugn och laidback mamma som inte är särskilt nojjig eller jagar upp sig för småsaker.

Jag har näst intill blivit idiotförklarad när jag berättat att jag lämnat Lovisa sovandes i bilen när jag skulle in i vår lilla ICA-butik och köpa en burk barnmat. JAG bedömde att det skulle vara besvärligare att slita upp Lovisa ur barnstolen än att låta henne sova vidare. JAG bedömde att mitt ärende endast skulle ta max två minuter eftersom det var folktomt i affären. Istället får jag en massa moralkakor som "Tänk om bilen börjar brinna!" eller "Tänk om bilen blir stulen" eller "Tänk om du ramlar på vägen och bryter benet".
Då börjar jag fundera, vad jobbigt det måste vara att jämt och ständigt i allt man gör, tänka ut varenda tänkbara scenario, hur osannolika de än må låta.
Jag har också blivit ifrågasatt när jag haft Lovisa sovandes i sin vagn i vår trädgård. "Tänk om någon kommer och tar henne?". Nu kanske ni tänker att vagnen stått precis vid tomtgränsen ut mot gatan i snöstorm och 15 minusgrader. Nepp, vad sägs om en vacker vårdag, precis nedanför köksfönstret och som lök på laxen; en babywatcher!

Den senaste tiden har mitt näst intill obefintliga tålamod satts på prov då vi har en liten fröken hemma som inte alls är särskilt intresserad av att lyssna. Hon blir tillsagd om något hon inte får göra, men gör det ändå tre sekunder senare. Säger man till på skarpen börjar hon skratta. Vid såna tillfällen börjar det kittla inom mig samtidigt som jag vet att det är bättre att lugnt och sansat förklara hur det ska vara än att bli frustrerad och höja rösten. Att uppfostra ett barn är nog bland det svåraste som finns. Men att vara mamma är också fantastiskt roligt. För varje dag som går älskar jag den här lilla tjejen allt mer.

Lovisa har varit väldigt lätt att ha och göra med ända sen hon var nyfödd. Jag kan räkna på en hand de nätter vi legat sömnlösa för att hon varit ledsen eller inte velat sova. Jag har vänner som kämpar som bara den med sina barn som inte sover om nätterna. Det var en period när hon var runt två månader som hon var gnällig ett par timmar på kvällarna, men den har vi nästan förträngt.

En dag gammal

Den kämpigaste perioden var nog när hon var alldeles nyfödd och låg på BB. Man hade ju hört och läst om hur underbart det är att bli mamma, att man svävar på rosa moln och är hur lycklig som helst. Riktigt så kände inte jag under BB-tiden och jag hade verkligen så dåligt samvete för det. Vad var det för fel på mig, alla andra nyblivna mammor var ju hur lyckliga och tillfreds som helst! I efterhand har det ju visserligen visat sig att jag inte varit ensam om att känna så. Man har gått igenom en såväl mental som kroppslig påfrestning genom att sätta ett barn till världen, inte konstigt att man är slut.
Man tror att man har 40 veckor att förbereda sig mentalt på att man ska bli mamma, men det var inte förrän jag hade det lilla knytet i famnen som det gick upp för mig, herregud vi är föräldrar och ska ta hand om den här lilla människan. Scary.
Dessutom var det struligt med amningen, hon gick inte upp i vikt, vi fick reda på att hon hade en omogen höft och skulle få en skena. Allt samtidigt, snacka om att man var ur gängorna. Då körde min mamma ner till Östra som räddaren i nöden och delade ut några goa kramar. Tack, mamma!

Däremot var det som om allt släppte så fort vi satte foten utanför entrén på Östra Sjukhuset.

Första mötet med morfar

När Lovisa var fem dagar gammal var
vi i Torskog och hälsade på gamle-
farmor och gamlefarfar.