Lucka 13

Min syster Emma

Stolta storasyskon

Natten mellan 8-9/6 1986 sov jag och brorsan över hos mormor och morfar. Jag minns så väl när morfar kom och väckte oss på morgonen den 9:e. Han stod i dörröppningen till gästrummet och klappade handflatorna lite lätt på låren samtidigt som han sa -"I har fått e' lita syster"! (Ja, det är felstavat, det är dialekt) Min första tanke var "Åh nej, jag som vill haft en lillebror".
Jag kommer inte ihåg så mycket mer av den dagen mer än det jag sett på kort, att jag och brorsan var och hälsade på mamma på BB och fick hålla den lilla bebisen som hade helt illrött hår! Dessutom var det ju lite konstigt för det var mammas födelsedag, kunde inte bebisen valt en annan dag att komma på?

Emma och jag

Det skiljer sju år på mig och syrran och nio år på syrran och brorsan, så när Emma var liten ville hon ju så gärna vara med när vi hade kompisar hemma, men vi motade och låste dörrar så hon inte skulle komma in och "störa". Det var nog inte enkelt alla gånger att vara lillasyster.
Fast det roliga med Emma var ju att klä ut och sminka henne och sätta upp shower för mamma och pappa. Vi bildade ett band en gång som vi kallade Josma. (Fantasin flödade när vi kom på namnet. Eller inte......) Emma spelade keyboard och jag sjöng.
Dessutom fungerade Emma som täckmantel när jag kände för att leka med Barbie och My Little Pony, trots att jag egentligen hade växt ifrån det.

Jag och min syrra är väldigt olika till utseendet, hon har rött hår och fräknar, och till viss del sättet också. Vi har snarlik röst och har ringt och lurat pappa ett par gånger att det är den andre som ringer. Fast vår pappa är väldigt lättlurad i och för sig. Vi har samma sjuka humor, och skrattar åt samma saker. Emma är en humörmänniska så det är bäst att kolla av vilket humör hon är på innan man fäller nån kommentar eller skojar om något. Men för det mesta har vi väldigt kul tillsammans. Niclas har vid nåt tillfälle sagt att det är lätt att få ont i huvudet när man umgås med oss samtidigt eftersom vi flamsar så......

Emma har höga krav på sig själv och vill alltid göra bra ifrån sig. Hon håller just nu på att avsluta den nästsista terminen på sjuksköterskeprogrammet på Borås Högskola och jag är så stolt över henne.

När jag var 18-19 var jag lagledare/tränare för ett flicklag i innebandy. Flickorna var födda 83-84 och Emma var yngst och även minst i gänget. Trots att hon var så mycket som tre år yngre än de flesta var hon ändå grym som högerback; snabb och ettrig. Ibland kunde motståndarlaget mumla innan match "oj, vilken liten back, det här blir en lätt match". Lång näsa till dem! Synd att Emma inte fortsatte med innebandyn, hon var riktigt duktig.

Nästa år fyller syrran 25, vilket känns jättekonstigt. När man inser att ens lillasyster är vuxen, hur gammal känner man sig inte själv?

Emma in action när hon spelade fotboll i pojklaget

Jag och Emma klär ut oss. Jag misstänker
att hopprepet skall fungera som mikrofon

Jag hjälper till med vällingen.
(OBS! Kolla in min hemska hockeyfrilla.....)

Tack Emma, för att du är du!