Au pair i USA

Chicago - My kind of town!

(Känd slogan i Chicagosammanhang)

Idag är det på dagen tolv år sedan mamma och pappa skjutsade mig till Landvetter. Där skulle jag ta planet till Amsterdam för vidare färd mot New York och ett 1 år långt äventyr som au pair. Jag tillbringade de första tre dagarna i en workshop tillsammans med ett fyrtiotal andra blivande au pairer från de flesta europeiska länderna.

Jag delade hotell med en fransyska som pratade usel engelska. Hon fick slå i ordboken för att förklara att hon ville låna min hårfön. Jag tyckte lite synd om henne. Dels för att hon pratade medioker engelska men också för att hon skulle tillbringa sitt år i Detroit och ta hand om tre flickor, trillingar på 2 år. Huvaligen!

Mitt första (och enda) möte med NYC var inte direkt positivt. Det var folk och trafik överallt, vädret var regnigt och grått och jag kände inte en käft. Och dessutom med vetskapen att jag inte skulle åka hem på ett helt år. Jag kände mig rätt ensam!

Efter tre dagar i NYC flög jag vidare till O'Hare, Chicagos stooooora flygplats. Redan vid gaten stod min värdfamilj, familjen Beatty från Arlington Heights, och mötte mig med blommor och en ballong. Gulligt men lite cheeezy!

Jag minns så väl den första kvällen, jag var hungrig som en varg och min första middag bestod av en rätt som kallas för "Sloppy Joe's". Köttfärssås i hamburgerbröd och chips vid sidan om. Märkligt tyckte jag.

Jag var familjens elfte och sista au pair. Barnen, två pojkar, var 11 respektive 14 år och min främsta uppgift var att köra lillkillen Nick till och från skolan. Efter skolan var jag hemma med pojkarna tills Audrey kom hem från jobbet vid 17-tiden. Under tiden barnen var i skolan skötte jag tvätten och storhandlingen, alltså ingen vidare ansträngande uppgift.

Om man jämför med mina au pairkompisar så hade jag ett relativt enkelt schema. Jag hade kompisar som jobbade mellan 8-20 och dessutom var barnvakter på helgerna. Min tyska kompis Christine hade hand om FEM barn i åldrarna 6, 4, 2 och tvillingar på 6 månader. Stackare!

Fast det var inte enkelt alla gånger att vara au pair för en hormonstinn 14-åring. Han testade mig rejält i början genom att totalt ignorera mig, vara uppkäftig, avsiktligt visa fel väg när vi skulle nånstans. Vid ett tillfälle till och med slog han mig, men då slog jag tillbaka. Man har ju diverse färdigheter som lillasyster. (På workshopen i NYC pratades det om att man absolut INTE fick slå sina värdbarn......)

Efter ett par månader skärpte han till sig och skröt på sin High School om att han hade en svensk 19-årig utbytesstudent (!) boende hos sig. (Han var nog för generad att säga att jag egentligen var "the nanny") Idag är grabben 25 bast och marinsoldat och har varit några vändor i Irak och Afghanistan.

Att åka som au pair är verkligen något som jag rekommenderar. Man lär känna en helt ny kultur, man lär sig ta hand om sig själv, engelskan får sig ett uppsving och man träffar så sjukt många olika människor. Dessutom är USA ett fantastiskt land med en massa möjligheter. Under mitt år som au pair hann jag med att besöka alla fem parker på Disney World i Orlando, jag var på spring break i Daytona Beach (Florida), var på en roadtrip till Memphis och kollade in Graceland, besökte Amishbyar i Indiana, var på hajk i Wisconsin, följde med familjen på semester till Cayman Islands. Dessutom har Chicago ett enormt kultur-, och sportutbud; Chicago Blackhawks i NHL, Chicago Bears i NFL, Chicago Bulls i NBA, Chicago Fire i MLS, Cubs och White Sox i Major Baseball League.

Nackdelen att åka till USA som 19-åring är ju att man inte kommer in på krogen. Lagligt. Men med en färgkopiator och lamineringsmaskin kommer man långt.......

Var precis nere i källaren för att leta upp några foton från min aupartid, men jag tror de finns hemma hos mina föräldrar. Får bjuda på de bilderna nån annan gång.....