Lucka 10

Mina rädslor/då var jag riktigt rädd

Självklart är jag rädd för att nära och kära ska göra sig illa och må dåligt. Det är dock inget jag funderar särskilt mycket eller ofta på eftersom det skulle bli oerhört jobbigt och påfrestande att alltid gå omkring och vara rädd och orolig. Jag är inte direkt typen som oroar mig över saker utan tar saker som de kommer. Allting fixar sig på ett eller annat sätt, det gäller bara att göra det bästa av situationen.

Jag blir sällan rädd, men något jag ogillar starkt är själva landningen när man är ute och flyger. Lyftet och tiden uppe i luften är inga som helst problem, men själva landningen är obehaglig. Det grundar sig nog i att jag för ca fem år sedan var på väg hem från en tjänsteresa i London. Det var snöoväder i hela södra Sverige så efter två landningsförsök på Säve gav den brittiske Ryanairpoiloten upp. Landvetter var stängt pga vädret så vi fick landa i Jönköping, där det också kommit gigantiska mängder av snö. Det var minst sagt svajigt och jag började grina.

 En annan gång jag var riktigt rädd var den 11/9 2001. Jag bodde i Chicagos norra förorter och satt på tåget ner till stan för ännu en dag i skolan. Klockan var lite över åtta när det börjar tisslas och tasslas längre fram i vagnen att ett plan kraschat in i World Trade Center i New York. I mitt huvud såg jag ett propellerplan som olyckligt fått fel kurs och kört rakt in i skyskrapan. Det satt en man längst fram i vagnen som hade en radio med headset, han sa helt plötsligt att det kört in ett till flygplan i det andra tornet. Jag tänkte att det är något som inte står rätt till. Mannen med radion säger sen att det är kraftig rökutveckling vid Pentagon i Washington DC. Det är knäpptyst i vagnen, det enda som hörs är mannens röst som då och då återberättar det som sägs på radion.

När mitt tåg stannar på Northwestern Train Station som ligger i utkanten av The Loop, Chicagos affärsdistrikt med börsen och investmentbanker är det tjock med människor på perrongen. Vi som sitter på tåget kommer knappt av innan de som står utanför tränger sig in för att försäkra sig om att de får en plats på tåget som tar dem ut ur stan. Jag får lite lätt panik och känner att jag måste av tåget. Jag måste få luft. Min första tanke är att jag måste ringa till skolan och säga att jag inte kommer, jag gillar inte att vara sen eller utebli från bokade tider.
Jag får tränga mig fram till rulltrappan som tar mig ner till markplan där alla telefonautomater finns. (Jag hade ingen mobiltelefon) Vänthallen var full av folk eftersom flertalet av alla byggnader inom the Loop hade blivit evakuerade. Endast ett stenkast från tågstationen står USA's högsta byggnad, Sears Tower (Tydligen heter det Willis Tower sen 2009.....) som med sina 442 meter var extra utsatt.

Till slut är det min tur att ringa. Jag får först ingen signal, alla telefonlinjer är överbelastade men till slut kommer jag fram till skolan som jag ringer först och meddelar att jag inte vågar ta mig dit. Därefter slår jag numret hem till mamma och pappa i trygga Sandared. Där är klockan runt 16.30 och jag kommer inte ihåg om det var mamma eller pappa som svarade men så fort jag hörde en bekant röst brast det totalt för mig. Jag började störtlipa och skakade av att jag var så skärrad. Vad vi pratade om har jag ingen aning om. Men jag lovade i alla fall att ta mig ut från stan. Sagt och gjort, jag tog första bästa tåg tillbaka och den tågresan var nog den konstigaste jag varit med om.
Det var helt tyst i vagnen, helt plötsligt ropar en kille "Tornet har rasat". Det gick ett sus igenom vagnen och vissa började gråta okontrollerat. Kanske kände de någon som jobbade där.
Resten av dagen satt jag klistrad framför TV-nyheterna, varenda kanal sände live från NYC. I det läget längtade jag verkligen hem till min familjs trygga famn.