Lucka 21

Presentation av min mamma och pappa

Mina föräldrar Ann och Bertil var relativt unga när de fick mig, 22 respektive 25 år. Jag har alltid tyckt att det varit bra med unga föräldrar, inte minst nu när jag själv är vuxen och de fortfarande är pigga och friska. Jag vill ju ge samma möjlighet till Lovisa som jag själv hade, nämligen att växa upp med en närvarande mormor och morfar (Ja, farmor och farfar också för den delen, de är i samma ålder!)

Min farmor och farfar var lite äldre när de fick min pappa så de har inte funnits i mitt liv på samma sätt som mina morföräldrar. Dessutom gick min älskade farmor bort alldeles för tidigt i en ålder av 65 år, när jag bara var 10 år.

Mamma Ann
Jag och min mamma är nog ganska lika till sättet. Rätt hetsigt temprament, men också med glimten i ögat och nära till skratt. Vi argumenterar nog en del men det blåser över lika snabbt som det börjar. Min mamma är väldigt mån om andra och glömmer ofta bort sig själv, det finns ingen som ställer upp på sina barn som min mamma! Ibland lite löjligt mycket. Hon måste lära sig att säga nej ibland och sätta sig själv i främsta rummet.
När helgerna är över och vi kommit en bit in i det nya året skulle jag vilja ta en mamma/dotterhelg och bara rå om varandra och ha kul.

Pappa Bertil
Min pappa är en lättlurad, omtänksam (ibland lite too much) och familjekär sportfåne. Det finns ingen som mår så bra som när hela familjen är samlad som min pappa.
Min pappa ringer varje dag för att kolla läget, ibland räcker en minut för att säga att allt är ok. Kan ni tänka er att vi hördes nästan varje dag under de åren jag bodde i USA? Han vill alltid att man skickar ett sms när man kommit hem efter att ha kört hem på kvällen. Nu när jag själv har barn kan jag förstå detta behov av att veta att ens barn har det bra, men i tonåren tyckte jag att det hela var överdrivet och jobbigt.

Jag minns så väl en gång när jag gick i nian och skulle på en privat fest nån mil hemifrån och skulle få skjuts hem av en kompis föräldrar. Det hade blivit bråk på festen så polisen hade kommit dit och avhyst folk och fixat fram bussar för att få de flesta ungdomarna tillbaka till Sandared. Allt detta hade min pappa hört på sin polisradio (nördvarning!) och när jag inte kom hem hade han blivit utom sig av oro. Jag hade ju hängt med mina klasskompisar hem till en kille i klassen som också hade fest. Helt plötsligt är det nån som ropar "Josse, din farsa är här". Åhhhhhh, piiiiiinsamt..... Utanför stod farsan med andan i halsen, till råga på allt på min lila-vita bockstyrecykel........
Jag har nog tyckt att det varit lite jobbigt att ha en "överbeskyddande" pappa, men en sak som etsat sig fast i mitt minne är en sak som en av mina bästa kompisar sa en gång: "Jag önskar att jag hade en pappa som Bertil. Var glad att du har en pappa som bryr sig". Just denna kompisen har en pappa som inte alls varit närvarande under hennes barndom.

Jag älskar min mamma och pappa!

Och så några bilder...... (Min mamma stod som en hök bakom mina axlar när jag valde bilder från 80-, och 90-talets fotoalbum, det var väldigt viktigt att inte ta några "fula" bilder.)

16/6 1984.
Mamma och pappa gifter sig och jag och Johan
är brudnäbbar. Jag hade "giftklänning" och
"giftskor".

Mamma och Emma på en restaurang i Italien 1993.

Mamma och pappa ska på bröllop.
Pappa har ytterst suspekta brillor på sig.....